Igår var det 200 dagar kvar till studenten och det firade jag och tjejerna med att först ha förfest här hos mig där vi gjorde oss rockigare än någonsin då temat för kvällen var just rock, sjöng, skålade och dansade på stolarna för att sen ta bussen till stan där vi fortsatte firandet på kräm. Det var verkligen världens bästa kväll, jag kommer inte ihåg när jag hade så roligt sist!

När jag vaknade upp bredvid världens finaste pojke imorse trodde jag aldrig att denna dagen skulle sluta såhär. I förmiddags när jag skulle gå ut för att flytta bilen sitter det en gul lapp under vindrutetorkaren med böter på 300 kr. Jag hade nämligen i alla hast tänkt att om klockan är 10 och här är två timmars parkering får jag stå här till 12 och råkat ställa p-skivan på 12 istället för 10. Lagom surt. Men som att inte det vore nog backade jag över en söndrig glasflaska när jag skulle köra hem från skolan och fick punka på ena framdäcket, som dessutom var ett dubbdäck... Jag fattar inte hur jag lyckas. Hoppas verkligen att morgondagen blir bättre!

Känslor är en konstig sak. En ska som jag tror att jag aldrig riktigt kommer förstå mig på. Dom kan få en att känna som att man svävar på fluffiga rosa moln och dom kan ge en en stor klump i magen och tunga axlar som nästan göra att man behöver anstränga sig för att gå rak ryggad. Dom kan få en att ringa en person mitt i natten bara för att säga hur mycket man älskar den fastän man ska träffas bara några timmar senare och dom kan få en att slänga ur sig saker som man egentligen inte menar. Men jag tycker att känslor är bra, för dom ljuger aldrig för en. Är allting bra känns det som att man har fjärilar i magen och att man svävar på dom där molnen och är något som det inte ska får man en jobbig klump i magen och två tegelstenar på vardera axel. Därför är det viktigt att lyssna på sitt hjärta och sina känslor för dom känns av en anledning. Även om man inte alltid vill erkänna det för sig själv. För det är när man inte vågar erkänna för sig själv att allting inte är som det ska  som klumpen i magen bara växer och växer. En dag blir det för mycket och då måste man även om det känns tungt inse att den värsta utvägen ibland kan vara den bästa för en. Och även om det låter konstigt så känns det skönt när man väl inser det. Och ännu skönare känns det om man kommer underfund med det tillsammans med människan som man delar sin kärlek och sitt liv med. För om den känslan finns hos båda kan man mötas någonstans på mitten och göra den värsta lösningen till något fint istället. Just för att man fattade beslutet tillsammans.

Och det är precis vad jag och Joakim gjorde igår. Vi kom fram till att vi båda nog kommer må bäst om vi tar en paus från vårt förhållande under tiden som han är i kläppen. Det känns oerhört jobbigt men det är det finaste som kunde hända just nu. Vi skiljs som väldigt goda vänner. Vänner som fortfarande älskar varandra, som fortfarande kommer ringas och som ska träffas när han kommer hem igen. För att då se om känslorna blommar upp på nytt igen eller om vi ska förbli vänner. I mina ögon är det ett fint beslut och båda utvägarna är lyckliga för mig, för när känslorna har sagt sitt är det det bästa.

Lovet börjar sorgligt nog lida mot sitt slut men gud så skönt det har varit! Jag har som jag lovat mig själv inte tänkt på skolan så mycket som för en sekund, utan njutit fullt ut av att vara omringad av dom människorna som får mig att må allra bäst. Mina fina vänner och min underbara pojkvän. Jag har hunnit med en massa skoj men om jag får välja en dag som varit lite bättre än dom andra är det gårdagen, då jag lagade mat till mig och Joakim. Jag är nämligen så gott som en katastrof i köket, men igår ville jag bevisa för honom att jag faktiskt kan. Jag dukade fint i köket med levande ljus och bjöd honom på kycklingfilé med chips liknande pommes och tzatzikisås till varmrätt och kladdkaka till efterrätt. Och till bådas förvåning blev det riktigt gott. Sen resen av kvällen hade vi Beck-maraton. Hemma kvällarna med honom är bäst!

Jag har helt glömt bort att berätta om skidresan som jag bokat. Den 26 december åker jag och Joakims föräldrar upp till Kläppen för att hälsa på och fira min prins 20-årsdag. Det ska blir riktigt roligt då jag aldrig åkt skidor förr men framförallt ska det bli helt underbart att få krama och pussa på honom under de två dagarna som hade varit jobbigast för mig här hemma. Hans födelsedag och nyårsafton. Det känns riktigt bra att redan ha resan bokad för då har jag något att se framemot och det gör att väntan inte känns lika lång.